Att må bra på utsidan är väl det som räknas? Det är i alla fall det som de andra ser och kan tolka en ifrån. Jag visar den sida som önskas av mig, fast det är tungt. Jag har lärt mig och tvingat mig själv att ha läpparna glatt leende och alltid svara " ja, visst är det bra med mig", fast jag känner att jag skulle kunna brista ut i gråt när som helst. Jag håller mig framme - tillräckligt mycket. Jag skrattar och visar en positiv sida, försöker att inte gnälla över en massa och spelar ett spel där jag gömmer allt det här.
Under den senaste tiden har jag ofta mått dåligt och speciellt idag och igår har varit riktigt jobbiga. Har båda dagarna gråtit och känt att inget går.
Finns flera som orkat lyssna och jag är tacksam för det men ingen förstår eftersom jag inget kan säga. Därför går det inte att hänga runt som om man skulle ha en depression eller nåt. Måste för min och andras skull försöka och kämpa på. Inget går om du inte är motiverad själv. Tro och hopp är något att inte glömma. Kärleken kanske även får en chans.
